Kärlek.
När jag tänker på barn som aldrig fått kärlek då ryser jag. För att alla har rätt att få känna kärlek av sin familj eller folk som finns nära sig. Om barnet är föräldralös och aldrig kommer iväg till en familj. Alltså blir det kvar på barnhemmet och får enbart kontakt med de andra barn och personal. Kanske får barnet lite kärlek men det är inte detsamma som att ha familj.
Jag vet att jag ska se nuet och inte grubbla om hur det kunde ha blivit. Men ibland vill jag reflektera lite över det för att kunna vara tacksam för det som jag har idag. Om jag blev kvar på barnhemmet och då undrar jag om jag får ens kärlek. Jo, det skulle jag nog få och kärlek gör mycket vilket påverkar ens uppväxt. Jag känner en äldre kvinna som är en av världens finaste människor som växte upp på olika platser på grund av hennes handikapp. Det som hon sade till mig som fick mig att förstå vad som gjort henne till den som hon idag är. Kärlek och vänlighet. Hon hade turen som mött många varmhjärtiga människor som ger kärlek till de andra genom att vara vänliga.
Jag försöker tänka mig ett liv utan kärlek, det är svårt att föreställa mig eftersom jag får och även ger mycket kärlek. Det är min familj, de närmaste i släkten, mina vänner, folk som jag blir glad av i samhället och mannen som vunnit min hjärta.
KÄRLEK!
Att rida ensam i tusen mil
Jag blev så berörd av filmen och jag vet att mina föräldrar skulle göra allt för mig. Men vad tänker de biologiska föräldrarna om mig? Ångrar de någonsin att de lämnade bort mig? Eller ville de be om förlåtelse? Vet de att de inte ens känner mig? De har nog många frågor som jag har om dem men det enda och viktigaste som jag vill göra om jag träffar dem en gång i livet. Att få säga: Ni gjorde rätt val! Jag är tacksam för att ni gjorde det och jag känner kärlek för det. För ert val och att jag fått ett sjukt bra liv i Sverige med sjuka härliga människor som gör mitt liv roligare!!!
Min kommentar till en blogg.
Hahaha! Jag skulle gärna adoptera någon gång i livet men tror att det är svårt att adoptera ett spädbarn som handikapp. Jag har hört att man får adoptera ett barn som är själv har särskilda behov. Inga problem för mig, jag kommer att älska att vara mamma tror jag! :)
Det finns många barn med särskilda behov som inte blir adopterade utan att de fick stanna kvar på barnhemmet. Hemskt att tänka så men det var tur att de "friskförklarade" mig i Korea så att jag kom iväg. Ibland vill jag nästan leta upp mina biologiska föräldrar och tacka dem för att de var kloka och adopterade bort mig. Jag tror att jag aldrig kan få ett så underbart liv som jag har idag! :) Kramar till er tre!
Lycklig!
Fördomar.
Vi människor vill gärna tro att vi är fördomsfria men det är vi egentligen inte. Jag har funderat på vilka för fördomar som jag mött under mitt liv genom att se annorlunda ut. Idag skrattar jag åt det men jag gjorde inte alltid det när jag var yngre. Här kommer det några exempel på fördomar och saker som jag fått höra under mitt liv:
- Kan du se med dina små ögon? Det var en gång någon som frågade mig det. Jag bara stirrade på henne och sade ja. Då testade hon genom att nypa lite sig själv i ögonvrårna och insåg att hon kunde se ändå. ;)
- Dina föräldrar är inte dina riktiga föräldrar! Ja, det är en av de som jag hört som gör mig förbannad. De är det! Jag kan inte ha riktigare föräldrar än de som jag nu har. Mamma och pappa är de som känner mig bäst som jag skrev i något inlägg på bloggen att de kunde se om jag ljuger. Jag lyckas nästan aldrig att ljuga dem något. De biologiska föräldrarna som jag har i Korea är gjord av samma kött och blod, ja men jag har inga band med dem som jag har med mina föräldrar.
- Kan du karate? Haha! Det är en klassisk fråga som jag ofta fick när jag var liten. Jag kan tyvärr inte karate trots jag skulle gärna vilja kunna det.
- Äter du ris varje dag? Jag asgarvar när jag tänker på det. Jag kunde aldrig koka ris rätt utan att bränna fast i kastrullen eller de blev för hårda att äta. Inte förrän i våras efter ha bott ensam i nästan fem år lyckades jag koka ris rätt!
- Om du blev kvar då skulle du nog jobba som hora? Detta har jag fått höra några gånger när jag gick typ på mellanstadiet. Många visste inte hur det var i Korea. De uppfattade landet som fattigt och att mina möjligheter som föräldralös där skulle vara sämre än här i Sverige. Men idag vet vi att Sydkorea är ett land som utvecklades mycket från Koreakriget. Men det finns en del brister i landet såsom alla länder i världen.
- Saknar du inte din biologiska mamma? När jag gick på lågstadiet-mellanstadiet då sade jag ett tvärt NEJ! Jag saknade inte henne för fan! Jag sade en gång att jag hatade henne. Men när jag har blivit äldre, har jag inte fått någon känsla av saknad efter den biologiska mamman, bara efter min mamma för att jag flyttade hemifrån när jag var 16. Jag hatar inte den biologiska mamman utan att jag kan vara nyfiken på henne och undra hur hon har det idag. Men inget mer.
- Har den där gubben tagit hem en ung brud från Thailand? Ibland tycker jag att det är jobbigt att se folks blickar när jag går med min pappa. Han är 55 + och folk tänker nog att han har tagit med mig hit från Asien. Ibland måste jag hålla min pappa i armen på grund av mitt handikapp som ger mig dålig balans. Då blänger alla på oss och börjar undra. En gång bytte jag snabbt från pappa till mamma.
- Tänk om att du har en tvillingssyster! En del sade till mig att om jag hade en tvillingssyster och tänk om de valde behålla henne. Om det var så då är jag glad att de valde bort mig för att annars skulle jag inte få detta underbara liv som jag har idag. Men jag kunde inte låta bli att undra om jag har några biologiska syskon här i Sverige eller i Korea. Men det riktiga syskonet som jag har är min bror som jag växt upp med. Jag älskar honom högt!
Det är inte många som läser denna blogg, det är med avsikt men om några läser denna blogg då är det bara roligt. Om ni har frågor och liknande så skriv bara! Jag försöker svara så gott jag kan :)
Rom och Paris.
Sen hamnade vi i Paris och delade rum med en sydkoreansk tjej. Det var första gången jag fick träffa en äkta sydkoreansk person tror jag. När vi presenterade oss då flämtade jag när hon sade att hon var från Sydkorea. Då började vi prata om det. Jag har dålig engelska och när jag skulle hitta ord för att förklara hur jag adopterades till Sverige. Då lade jag handen på pannan, tjejen trodde att jag var ledsen. Oj! Det var jag verkligen inte! Hon skulle veta hur glad jag är som kom till Sverige!
Vi bestämde oss att börja maila med varandra. Det senaste mailet frågade hon om vi kunde berätta för varandra om hur våra liv ser ut i Sverige och Sydkorea. Det är mycket intressant! Förresten är vi i samma ålder!
Lite tankar.
Jag är glad att mamma bestämde sig att vänta fem år till för att annars skulle jag inte finnas här. I Sverige och jag skulle aldrig få de underbaraste till föräldrar. Det är en otäck tanke som jag tänker på ibland. När jag pratade det med några av mina kompisar då sade de att de ÄR tacksamma för att det blev så, att jag kom till Sverige och att de fick möta mig. Det värmde mig ordenligt men å andra sidan kunde jag inte låta bli att tänka på hur livet skulle kunnat se ut om jag blev kvar i Sydkorea.
Som sagt har jag handikapp, nja två handikapp ska man faktiskt säga. Alla säger till mina föräldrar att de är så duktiga som kunde ta hand om mig. Vad då? De fattar ingenting eftersom de ser inte detta som en plikt, att ta hand om ett handikappat barn. Det är ingen börda för dem, utan att det är en självklarhet att ha mig som sitt barn. Deras inställningar har gett mig mycket och gjort mig till denna person som jag idag är.
Om jag blev kvar i Sydkorea skulle jag aldrig få mina kompisar som jag har här i Sverige, eventuellt aldrig gå på universitetet. De därborta i Sydkorea skulle nog inte tro att jag kan det och mina biologiska föräldrar var fattiga så att de inte skulle ha råd att ge mig en bra utbildning. Inte barnhemmet heller om jag blev kvar. Jag kollade runt lite på Internet efter olika barnhem då fick jag syn på en plats för mina handikapp. Då blev jag alldeles kall och ville helt plötsligt åka dit. För att se hur mitt liv kunde ha se ut om jag blev kvar. Om läkarna hade upptäckt mina handikapp tidigt då är det adjöss med mig.
Hemskt att tänka så men jag älskar livet och livet ler mot mig. Det är bara att leva livet! :)
Jag sabbade det.
Ja, jag sabbade det. Det känns inte bra och jag är djupt ångerfull. Jävlar!
Redan nervös!
Jag blir nervös när jag tänker på det. Juni 2009 är till nästa år ja men jag var helt bombsäker på att jag skulle få åka till hösten 2009 men nu verkar det som att vi kanske ska åka tidigare. Det är mycket funderingar om landet som jag har. Jag och brorsan har pratat om Korea, om att vi känner oss otroligt dragna till landet.
Ja, det gör jag men ändå känner jag mig supersvensk. Jag är så jävla svensk. Skitsvensk!
Det enda som fattas på mig för att kunna kännetecknas som svensk är utseendet.
Mina adoptionspapper
Men jag var för liten då. Det var första gången jag fick veta vad mina biologiska föräldrar hette. Det gav mig lite gåshud. Alltså har de namn. Jag har alltid kallat dem för koreanska eller biologiska föräldrar. Det ska de nog fortsätta bli kallade så av mig. Jag har svårt att kalla dem vid deras namn, det är liksom att ett namn ska ha ett ansikte till.
Många frågar mig om jag vill söka upp dem. Jag vet inte. Inte nu. Det törs jag inte. Men det vore kul att få se om jag fått något från dem eller ingenting.
Hem Ljuva Hem!
Jag kan också tänka mig luffa ensam någon gång men då får det bli många böcker med mig. Jag tog dumt nog bara en bok med mig och den läste jag ut redan efter några dagar. Den var inte i min smak trots den vunnit Augustpriset.
Den heter förresten den amerikanska flickan och jag började skratta för att jag träffade faktiskt en amerikansk tjej under resan.
Nu måste jag få i ordning i mina saker!
Hej hej
Arghhh!
Glad?
Men jag älskar livet, det finns stunder där jag bara tittar upp på himlen och ler mitt största leende för att livet är underbart! Oavsett om det regnar, skiner eller ja haglar! Det är glädjen som bubblar upp i magen och sedan förvandlas de till skratt. Jag är en gladlynt person och ibland kan jag tycka att jag är lite för för för glad så att folk börjar undra om jag inte är en allvarlig person som man kan diskutera djupa saker med. Jag tänker på... när jag gick på gymnasiet då läste vi en kurs som handlar om kunskap om livet. Lite märkligt kurs kanske men jag tycker att den har gett mig mycket. Vi fick se på oss själva om hur vi fungerar som människor. En dag fick alla skriva tre ord om varandra, de flesta skrev om mig: glad, sprallig och energisk.
Det är sant, jag är sådan och jag pratade med en vän som jag kommit mycket nära under gymnasietiden och vi pratade om vad vi ser hos varandra. Hon berättade att i början undrade hon om jag inte hade mina dåliga dagar för jag är så glad som fan. Men sen fick hon se en djup sida hos mig. Jag tror att det är första intrycket som gör och sen är det meningen att man ska lära känna varandra och uppskatta denna vän som man har.
Det är som att världen stannade upp när jag är förstörd och ledsen. Varför ska det vara? Man får ha lov att vara det ibland också. En gång på grundskolan blev det strul med några tjejer om en kille som jag tyckte mycket om och jag undvek (gör det än idag tror jag) konflikter, men det blev så pga några dumma rykten och ärligt talat visste jag inte hur det blev så. Jag bara.... stack från de andra för att jag inte orkade se dem. Jag gick från skolområdet och det var några kompisar som sprang efter och jag blev riktigt arg för jag ville vara i fred. Sedan gick jag runt lite och in i skolomårdet och gömde mig bakom ett träd och grät. Jag såg på klockan att rasten snart var slut och tänkte gå in i skolan men jag såg två klasskompisar leta efter mig. Det växte fram en klump i halsen på mig. För att jag insåg att de bryr sig om mig. Sen när jag var hemma då visade det sig att kuratoren har ringt till mamma om att jag var ledsen på skolan. En lärare rusade in i fritiden på samma skola där min kusin jobbade och var förtvivlad. Kusinen blev lite chockad och när läraren sade att det var något med mig och att jag var ledsen. Då förstod kusinen inte. För att jag får lov att vara ledsen ibland. Det måste man komma ihåg, folk kan vara glad men man ska låta dem vara ledsen ibland. Man kan inte vara glad eller ledsen hela tiden i livet.
Ibland undrar jag hur, hur för fan kan jag vara så där glad?! Hur orkar jag egentligen? Nej, det är jag helt enkelt! Om jag vore en sorglig typ då är det inte jag helt enkelt. Jag ska vara den glada för att det mår jag bra av!
Korea 2009
Framtida barn?
Men... jag har alltid haft pojkvänner som är födda i Sverige, allihopa har blå ögon, de flesta är ganska långa och ja. Jag tycker att alla män oavsett hur de ser ut är attraktiva men jag faller för det mesta för killar med skandinaviskt utseende. Om jag var kvar i Korea då skulle jag ha en pojkvän med ett likadant utseende som jag har, för mig skulle det vara naturligt. Ibland har jag funderat på det där med att tjejer ofta faller för killar som liknar deras pappa. En del säger att det är sant och jag träffar en underbar kille just nu. Han liknar dock inte min pappa till utseendet men det är något hos honom som påminner min pappa. Dvs. hans humor och sätt att möta folk liknar min pappas.
Min lillebror har sagt en gång. Att han inte kan skaffa sig en flickvän med asiatiskt utseende för att det känns som att vara ihop med sin syster. Det är på halvt skämt och jag vet att han faller för tjejer med skandinaviskt utseende. Jag har funderat på det. Det är nästan lite för märkligt. Jag gör inte det för att jag vill bara vill ha det ihop med ljusa killar utan att som jag sade, alla män av olika hudfärg och hårfärg är attraktiva men jag tror att det är för att jag har växt upp i Sverige, bland blekfisar som mamma kallar sig själv när brorsan och jag blir bruna på somrarna.
Ibland undrar jag hur blekfisarna ser på mig. Vad tänker de när de ser mig? Allvar, jag känner mig så jävlig svensk! Ibland kan jag tro att jag kan se på asiater om de är adopterade eller inte. Det är något som jag inbillar mig. Under gymnasiet var jag bra kompis med en asiatisk tjej och hon är från Vietnam. Det hände att vi inte förstod varandra, gillade inte varandras sätt att klä sig på, har olika sätt att bete oss och det gememsant som vi har är att vi har asiatiskt utseende. Jag känner mig så himla svensk när jag är med henne. Hemsk svensk som inte klarar av starkt mat! ;)
Nu saknar jag killen, pappa, mamma och brorsan!
