misoh

I somras när jag var och tågluffade då hamnade jag i den vackra staden Rom. Jag blev så förundrad över många asiatiska turister det var i Rom. Jag hade aldrig sett så många på en gång och jag stirrade på dem hela tiden. För att jämföra dem med mig. Jag var så bajsbrun om man jämför med dem, för svenskar är det fint att vara solbränd på sommar men för dem ska det vara ljust hy. 

Sen hamnade vi i Paris och delade rum med en sydkoreansk tjej. Det var första gången jag fick träffa en äkta sydkoreansk person tror jag. När vi presenterade oss då flämtade jag när hon sade att hon var från Sydkorea. Då började vi prata om det. Jag har dålig engelska och när jag skulle hitta ord för att förklara hur jag adopterades till Sverige. Då lade jag handen på pannan, tjejen trodde att jag var ledsen. Oj! Det var jag verkligen inte! Hon skulle veta hur glad jag är som kom till Sverige! 

Vi bestämde oss att börja maila med varandra. Det senaste mailet frågade hon om vi kunde berätta för varandra om hur våra liv ser ut i Sverige och Sydkorea. Det är mycket intressant! Förresten är vi i samma ålder!

På sistone har jag pratat mycket med mamma om allt. Om adoptionen och mina handikapp. Jag förstår inte hur mycket de kan älska oss. De får aldrig nog av mig och min lillebror. Jag fick också veta en del saker av mamma som jag inte visste om tidigare. T.ex. att pappa blev redo att adoptera efter 6 års försök till barn men mamma envisade att försöka fem år till. Hur orkar de, det förstår jag inte. Jag har läst olika böcker och liknande om barnlösheten. Om hur par kämpade till att få ett barn. Jag blev ledsen för deras skull men samtidigt undrar jag om de visste om att de kunde få samma glädje genom att adoptera?

Jag är glad att mamma bestämde sig att vänta fem år till för att annars skulle jag inte finnas här. I Sverige och jag skulle aldrig få de underbaraste till föräldrar. Det är en otäck tanke som jag tänker på ibland. När jag pratade det med några av mina kompisar då sade de att de ÄR tacksamma för att det blev så, att jag kom till Sverige och att de fick möta mig. Det värmde mig ordenligt men å andra sidan kunde jag inte låta bli att tänka på hur livet skulle kunnat se ut om jag blev kvar i Sydkorea.

Som sagt har jag handikapp, nja två handikapp ska man faktiskt säga. Alla säger till mina föräldrar att de är så duktiga som kunde ta hand om mig. Vad då? De fattar ingenting eftersom de ser inte detta som en plikt, att ta hand om ett handikappat barn. Det är ingen börda för dem, utan att det är en självklarhet att ha mig som sitt barn. Deras inställningar har gett mig mycket och gjort mig till denna person som jag idag är.

Om jag blev kvar i Sydkorea skulle jag aldrig få mina kompisar som jag har här i Sverige, eventuellt aldrig gå på universitetet. De därborta i Sydkorea skulle nog inte tro att jag kan det och mina biologiska föräldrar var fattiga så att de inte skulle ha råd att ge mig en bra utbildning. Inte barnhemmet heller om jag blev kvar. Jag kollade runt lite på Internet efter olika barnhem då fick jag syn på en plats för mina handikapp. Då blev jag alldeles kall och ville helt plötsligt åka dit. För att se hur mitt liv kunde ha se ut om jag blev kvar. Om läkarna hade upptäckt mina handikapp tidigt då är det adjöss med mig.

Hemskt att tänka så men jag älskar livet och livet ler mot mig. Det är bara att leva livet! :)