Glad?
Livet, ja jag funderar på vad det kan ge mig. Jag hade många samtal med folk på sistone om djupa saker. Jag kom att tänka på hur de andra ser mig. Det är väl inte för att jag tänker jämt på hur och vad de andra tycker om mig, eller gör jag det? Men å andra sidan ska man trivas med sig själv för att kunna leva livet för fullo. Man ska älska sig själv för att kunna fortsätta. Om jag inte har accepterat mig själv då skulle jag ha tagit livet av mig för längesedan eller leva ett liv med en kniv i hjärtat.
Men jag älskar livet, det finns stunder där jag bara tittar upp på himlen och ler mitt största leende för att livet är underbart! Oavsett om det regnar, skiner eller ja haglar! Det är glädjen som bubblar upp i magen och sedan förvandlas de till skratt. Jag är en gladlynt person och ibland kan jag tycka att jag är lite för för för glad så att folk börjar undra om jag inte är en allvarlig person som man kan diskutera djupa saker med. Jag tänker på... när jag gick på gymnasiet då läste vi en kurs som handlar om kunskap om livet. Lite märkligt kurs kanske men jag tycker att den har gett mig mycket. Vi fick se på oss själva om hur vi fungerar som människor. En dag fick alla skriva tre ord om varandra, de flesta skrev om mig: glad, sprallig och energisk.
Det är sant, jag är sådan och jag pratade med en vän som jag kommit mycket nära under gymnasietiden och vi pratade om vad vi ser hos varandra. Hon berättade att i början undrade hon om jag inte hade mina dåliga dagar för jag är så glad som fan. Men sen fick hon se en djup sida hos mig. Jag tror att det är första intrycket som gör och sen är det meningen att man ska lära känna varandra och uppskatta denna vän som man har.
Det är som att världen stannade upp när jag är förstörd och ledsen. Varför ska det vara? Man får ha lov att vara det ibland också. En gång på grundskolan blev det strul med några tjejer om en kille som jag tyckte mycket om och jag undvek (gör det än idag tror jag) konflikter, men det blev så pga några dumma rykten och ärligt talat visste jag inte hur det blev så. Jag bara.... stack från de andra för att jag inte orkade se dem. Jag gick från skolområdet och det var några kompisar som sprang efter och jag blev riktigt arg för jag ville vara i fred. Sedan gick jag runt lite och in i skolomårdet och gömde mig bakom ett träd och grät. Jag såg på klockan att rasten snart var slut och tänkte gå in i skolan men jag såg två klasskompisar leta efter mig. Det växte fram en klump i halsen på mig. För att jag insåg att de bryr sig om mig. Sen när jag var hemma då visade det sig att kuratoren har ringt till mamma om att jag var ledsen på skolan. En lärare rusade in i fritiden på samma skola där min kusin jobbade och var förtvivlad. Kusinen blev lite chockad och när läraren sade att det var något med mig och att jag var ledsen. Då förstod kusinen inte. För att jag får lov att vara ledsen ibland. Det måste man komma ihåg, folk kan vara glad men man ska låta dem vara ledsen ibland. Man kan inte vara glad eller ledsen hela tiden i livet.
Ibland undrar jag hur, hur för fan kan jag vara så där glad?! Hur orkar jag egentligen? Nej, det är jag helt enkelt! Om jag vore en sorglig typ då är det inte jag helt enkelt. Jag ska vara den glada för att det mår jag bra av!
Men jag älskar livet, det finns stunder där jag bara tittar upp på himlen och ler mitt största leende för att livet är underbart! Oavsett om det regnar, skiner eller ja haglar! Det är glädjen som bubblar upp i magen och sedan förvandlas de till skratt. Jag är en gladlynt person och ibland kan jag tycka att jag är lite för för för glad så att folk börjar undra om jag inte är en allvarlig person som man kan diskutera djupa saker med. Jag tänker på... när jag gick på gymnasiet då läste vi en kurs som handlar om kunskap om livet. Lite märkligt kurs kanske men jag tycker att den har gett mig mycket. Vi fick se på oss själva om hur vi fungerar som människor. En dag fick alla skriva tre ord om varandra, de flesta skrev om mig: glad, sprallig och energisk.
Det är sant, jag är sådan och jag pratade med en vän som jag kommit mycket nära under gymnasietiden och vi pratade om vad vi ser hos varandra. Hon berättade att i början undrade hon om jag inte hade mina dåliga dagar för jag är så glad som fan. Men sen fick hon se en djup sida hos mig. Jag tror att det är första intrycket som gör och sen är det meningen att man ska lära känna varandra och uppskatta denna vän som man har.
Det är som att världen stannade upp när jag är förstörd och ledsen. Varför ska det vara? Man får ha lov att vara det ibland också. En gång på grundskolan blev det strul med några tjejer om en kille som jag tyckte mycket om och jag undvek (gör det än idag tror jag) konflikter, men det blev så pga några dumma rykten och ärligt talat visste jag inte hur det blev så. Jag bara.... stack från de andra för att jag inte orkade se dem. Jag gick från skolområdet och det var några kompisar som sprang efter och jag blev riktigt arg för jag ville vara i fred. Sedan gick jag runt lite och in i skolomårdet och gömde mig bakom ett träd och grät. Jag såg på klockan att rasten snart var slut och tänkte gå in i skolan men jag såg två klasskompisar leta efter mig. Det växte fram en klump i halsen på mig. För att jag insåg att de bryr sig om mig. Sen när jag var hemma då visade det sig att kuratoren har ringt till mamma om att jag var ledsen på skolan. En lärare rusade in i fritiden på samma skola där min kusin jobbade och var förtvivlad. Kusinen blev lite chockad och när läraren sade att det var något med mig och att jag var ledsen. Då förstod kusinen inte. För att jag får lov att vara ledsen ibland. Det måste man komma ihåg, folk kan vara glad men man ska låta dem vara ledsen ibland. Man kan inte vara glad eller ledsen hela tiden i livet.
Ibland undrar jag hur, hur för fan kan jag vara så där glad?! Hur orkar jag egentligen? Nej, det är jag helt enkelt! Om jag vore en sorglig typ då är det inte jag helt enkelt. Jag ska vara den glada för att det mår jag bra av!
Korea 2009
Det verkar som att det är klart att jag åker till Korea med familjen till hösten 2009. Det känns lite pirrigt och jag kan inte låta bli att känna en viss rädsla om resan inte blir av när man har förväntningar. Jag vill så gärna åka till Korea för att uppleva landet...
