Framtida barn?
Men... jag har alltid haft pojkvänner som är födda i Sverige, allihopa har blå ögon, de flesta är ganska långa och ja. Jag tycker att alla män oavsett hur de ser ut är attraktiva men jag faller för det mesta för killar med skandinaviskt utseende. Om jag var kvar i Korea då skulle jag ha en pojkvän med ett likadant utseende som jag har, för mig skulle det vara naturligt. Ibland har jag funderat på det där med att tjejer ofta faller för killar som liknar deras pappa. En del säger att det är sant och jag träffar en underbar kille just nu. Han liknar dock inte min pappa till utseendet men det är något hos honom som påminner min pappa. Dvs. hans humor och sätt att möta folk liknar min pappas.
Min lillebror har sagt en gång. Att han inte kan skaffa sig en flickvän med asiatiskt utseende för att det känns som att vara ihop med sin syster. Det är på halvt skämt och jag vet att han faller för tjejer med skandinaviskt utseende. Jag har funderat på det. Det är nästan lite för märkligt. Jag gör inte det för att jag vill bara vill ha det ihop med ljusa killar utan att som jag sade, alla män av olika hudfärg och hårfärg är attraktiva men jag tror att det är för att jag har växt upp i Sverige, bland blekfisar som mamma kallar sig själv när brorsan och jag blir bruna på somrarna.
Ibland undrar jag hur blekfisarna ser på mig. Vad tänker de när de ser mig? Allvar, jag känner mig så jävlig svensk! Ibland kan jag tro att jag kan se på asiater om de är adopterade eller inte. Det är något som jag inbillar mig. Under gymnasiet var jag bra kompis med en asiatisk tjej och hon är från Vietnam. Det hände att vi inte förstod varandra, gillade inte varandras sätt att klä sig på, har olika sätt att bete oss och det gememsant som vi har är att vi har asiatiskt utseende. Jag känner mig så himla svensk när jag är med henne. Hemsk svensk som inte klarar av starkt mat! ;)
Nu saknar jag killen, pappa, mamma och brorsan!
Korea 2009?
Mitt hjärta hoppade över ett slag och jag känner en speciell lycka för att det ska BLI av. Nu har drömmen blivit mer realistisk. Jag har längtat efter att få se Korea sedan gymnasietiden. Planer att söka upp min biologiska familj? Nej det har jag verkligen inte. Jag får ta det som kommer och kanske i framtiden bestämmer jag mig att göra det? Men inte nu.
Det är en sak som gjorde mig förvånad. Min lillebror som ska bli 18 till nästa sommar, han blev lite sur för att vi ändrade våra planer. Egentligen skulle vi åka dit till 2010, efter hans student. Men jag tycker att det är ett bra tillfälle att åka före hans student och frågade varför han blev sur. Han sade att han vill vara 18 när han åker för att han ska kunna ut och festa i Korea. Då skrattade jag och sade att jag kunde väl langa lite sprit till honom där som jag annars ALDRIG gör det i Sverige. Jag är säker på att han kommer att mogna mer efter resan och se landet där vi föddes en gång i tiden.
Misoh.blogg.se
Det är lite svårt att skriva denna blogg för att jag vill gärna vara anonym av mig. Jag har en annan blogg som jag skriver mest i, men där vet alla vem jag är. Här får jag chans att vara "hemlig" för alla men det är väldigt svårt för att jag är en person med humor. I min andra blogg skriver jag med humor särskilt saker som hänt i min vardag och sådant. Ja, det händer en del galna saker i mitt liv! ;)
Igår träffade jag en bekant som jag träffar ibland. Hennes mamma är adopterad från Korea och hon har ett projektarbete som handlar om adoption. Jag har sagt att jag gärna ställer upp på intervju och jag har äntligen fått hem boken "Hitta hem - Vuxna adopterade från Korea berättar" som hon kan få låna.
Det är en sak hos henne som jag märker, att hon funderar över sin mammas ursprung och är väldigt intresserad av Korea och adoption. Hon har sagt att hon gärna träffar de andra som också är barn till en som är adopterad. Vi började diskutera lite om det koreanska eller asiatiska utseendet en gång. Om hur jävligt svårt det är att få bra sminktips, i tidningarna vänder de inte sig till oss som har asiatiska ögon. Ibland kan vi känna oss fula fastän vi VET att vi inte är det för att det finns nästan inga förebilder ute i vårt samhälle med ett likanade utseende som vi. Inom modevärlden (särskilt Sverige) ser vi nästan inga asiatiska modeller och jag skojade att det beror nog på att de flesta av oss är korta. Jag menar att vi inte haft många att likna oss med under vår uppväxt men det är inget som ger men i framtiden.
Jag slår vad att jag kommer att STIRRA på folk när jag kommer till Korea en vacker dag. Jag kommer att stirra på hur de ser ut, hur de klär sig, hur de sminkar sig, hur de ser ut när de blir gamla och ja allt! :)
Spårlöst?
Jag såg programmet idag för första gången på ett tag. Jag kan säga efter jag läst boken "Jag önskar dig ett vackert liv" har jag äntligen förstått att ingen mamma kan glömma sitt barn som hon lämnade bort. Jag hade liksom aldrig tänkt på det när jag växte upp. Jag ryckte bara på axlarna när jag tänkte på min biologiska mamma och hoppades att hon har det bra. Inget mer.
Men nu har jag förstått att det är SMÄRTSAMT att lämna bort ett barn som man hade varit med hela tiden under nio månader. Jag försöker föreställa mig om jag föder ett barn och lämnade bort det. Det måste ha gjort så ont men å andra sidan ger det barnet ett bättre liv och lycka. Jag tror inte att jag kan få ett bättre liv i Korea eftersom jag har det SÅ bra i Sverige med min älskade familj, släkt och vänner.
Jag är nu säker på att min biologiska mamma tänker på mig ofta som Anna-Karin och Filippas mamma sade i Spårlöst att hon kunde inte glömma dem under dessa år. Men å andra sidan är mina föräldrar i Sverige mina riktiga föräldrar och min biologiska mamma i Korea har bara samma DNA som jag. Men hon visste ju inte hurdan jag är som person.
Det gör mina föräldrar, de kan tillochmed se om jag ljuger! ;)
Jag önskar dig ett vackert liv
Väl hemma började jag läsa och jag hann bara läsa ett enda brev började mina ögon tåras. Näsan blev dubbelt stor som den alltid blir när jag gråter. Det var så gripande att läsa deras brev, äntligen har jag börjat förstå att mina biologiska föräldrar tänker på mig. De har nog inte glömt bort mig.
Nu ska jag gå och fortsätta läsa boken. Vi får se om näsan blir större än vanligt. ;)
Hitta hem - Vuxna adopterade från Korea berättar
Men jag blev besviken över att boken inte finns på lagret överallt och jag har skickat till förlaget där de tryckte boken men inte fått svar. Nu har jag skickat ett mail till en av bokens redaktörer, Astrid Trotzigs förlag och bett dem skicka vidare till henne. Kanske vet hon vart man kan köpa boken?
Uppdatering: Nu har jag fått mail av Sofia French den andra redaktören och man kan köpa boken direkt hos dem. Vad bra och jag blev väldigt glad!
Jag funderar på att gå till biblioteket imorgon och låna boken "Jag önskar dig ett vackert liv" där ogifta mödrar skrivit brev till sina barn som de lämnade bort. Det räckte för mig att läsa recensionen för att jag skulle börja gråta. Jag var tillochmed på ett tåg och grät. Där började jag undra över hur mina biologiska föräldrar tänkte när de lämnade bort mig. Det måste ha varit smärtsamt och jag undrar om de kommer ihåg min födeselsedag vid varje år? Det är många frågor som cirklulerar runt mitt huvud ibland. Men det finns folk som minns min födelsdag: min familj, släkt och vänner!
Hur är det att vara adopterad?
Jag har fått samma fråga ett antal gånger men jag tröttnar inte på det. Jag vill gärrna att folk ska fråga mig om hur det är att vara adopterad för att jag är ganska öppen av mig. Det är en svår fråga att besvara eftersom alla upplever det olika. Jag skriver utifrån min egen situation som adopterad i Sverige i den här bloggen.
Jag växte upp i en idyllsk ort utanför en storstad och jag var första barnet i familjen. Mina föräldrar hade försökt att få barn i flera år och till sist bestämde de sig för adoption. Först ville de adoptera ett barn från Chile men de bestämde sig för Korea till sist. Det gick ganska snabbt och de fick beskedet dagen före nyårsafton att det ska komma en flicka på ca 3 månader till dem i februari. Det är ju bra att de visste vilket kön det blev och de valde mitt namn i förväg. På nyårsafton skålade man för det nya året, då sade mina föräldrar att de ville skåla för X. Alla var berusade och skålade med men efteråt stannade alla upp. "Men vem är X?". "Vår dotter", svarade mina föräldrar.
I februari kom jag till dem och givetivs hade jag inget minne av den första tiden med mina nya föräldrar i Sverige. Mamma och pappa hade berättat att de var alldeles till sig när jag kom till familjen. De kramade, rörde gärna mig ofta så att mormor sade ifrån: "Låt flickan vara i fred ibland!".
Mamma brukade berätta en godnattsaga för mig om en tant och en farbror i Sverige som inte kunde få barn. De adopterade ett barn från Korea då brukade jag nicka och peka på mig själv. En gång satte jag mellan mamma och pappa. Jag tittade på dem och nämnde att de har blå ögon och frågade varför hade jag inte blå ögon? Mamma sade att jag inte var den enda som hade bruna ögon eftersom hunden också hade bruna ögon. Jag blev väldigt nöjd med svaret och jag förmodar att det var känslan av att inte vara ensam om det i familjen. Några år senare fick jag en liten lillebror från samma land. Vi är inte biologiska syskon som många tror, folk brukar tycka att vi är lika och det är vi absolut inte till utseendet! :) Min lillebror hade mig att likna sig med och jag blev lycklig när han kom till oss. Idag är jag väldig tacksam för att mina föräldrar valde att adoptera en syskon till mig för att jag tycker att det är viktigt att växa upp med syskon oavsett om man är adopterad eller inte.
Jag minns när jag var liten då hade jag två kompisar som jag alltid lekte med. Jag tyckte att de var söta med sina fräknar och jag var rätt avundsjuk på dem för det. Jag var lite besviken över att jag var mörk medan de är ljusa och på somrarna blev de lite röda medan jag alldeles brun.
Å, jag har mycket som jag vill skriva om men detta inlägg får bli mer som en bakgrundsinformation om min historia.
