misoh

Jag har fått samma fråga ett antal gånger men jag tröttnar inte på det. Jag vill gärrna att folk ska fråga mig om hur det är att vara adopterad för att jag är ganska öppen av mig. Det är en svår fråga att besvara eftersom alla upplever det olika. Jag skriver utifrån min egen situation som adopterad i Sverige i den här bloggen.

Jag växte upp i en idyllsk ort utanför en storstad och jag var första barnet i familjen. Mina föräldrar hade försökt att få barn i flera år och till sist bestämde de sig för adoption. Först ville de adoptera ett barn från Chile men de bestämde sig för Korea till sist. Det gick ganska snabbt och de fick beskedet dagen före nyårsafton att det ska komma en flicka på ca 3 månader till dem i februari. Det är ju bra att de visste vilket kön det blev och de valde mitt namn i förväg. På nyårsafton skålade man för det nya året, då sade mina föräldrar att de ville skåla för X. Alla var berusade och skålade med men efteråt stannade alla upp. "Men vem är X?". "Vår dotter", svarade mina föräldrar.

I februari kom jag till dem och givetivs hade jag inget minne av den första tiden med mina nya föräldrar i Sverige. Mamma och pappa hade berättat att de var alldeles till sig när jag kom till familjen. De kramade, rörde gärna mig ofta så att mormor sade ifrån: "Låt flickan vara i fred ibland!".

Mamma brukade berätta en godnattsaga för mig om en tant och en farbror i Sverige som inte kunde få barn. De adopterade ett barn från Korea då brukade jag nicka och peka på mig själv. En gång satte jag mellan mamma och pappa. Jag tittade på dem och nämnde att de har blå ögon och frågade varför hade jag inte blå ögon? Mamma sade att jag inte var den enda som hade bruna ögon eftersom hunden också hade bruna ögon. Jag blev väldigt nöjd med svaret och jag förmodar att det var känslan av att inte vara ensam om det i familjen. Några år senare fick jag en liten lillebror från samma land. Vi är inte biologiska syskon som många tror, folk brukar tycka att vi är lika och det är vi absolut inte till utseendet! :) Min lillebror hade mig att likna sig med och jag blev lycklig när han kom till oss. Idag är jag väldig tacksam för att mina föräldrar valde att adoptera en syskon till mig för att jag tycker att det är viktigt att växa upp med syskon oavsett om man är adopterad eller inte.

Jag minns när jag var liten då hade jag två kompisar som jag alltid lekte med. Jag tyckte att de var söta med sina fräknar och jag var rätt avundsjuk på dem för det. Jag var lite besviken över att jag var mörk medan de är ljusa och på somrarna blev de lite röda medan jag alldeles brun.

Å, jag har mycket som jag vill skriva om men detta inlägg får bli mer som en bakgrundsinformation om min historia.